Min fredag suger. Sitter och lipar och är allmänt fuckad. Klockan är tio i elva och jag har huvudvärk och en klump i magen. Det är så skönt med vänner som ska bete sig kasst mot en. Härligt! Tack du, sluta agera som en barnrumpa. Man kan seriöst inte skylla ifrån sig allt och tro att man är så jävla bra själv. Man tjänar ingenting på att vara präktig. Man ska inte ljuga heller. Det är BULLSHIT! Fan också. Var i hällingsjö, hos PJ, men utan P skit. Jag pallade inte, ruttna sms och kyla innebär ett samtal till mamma. Så hon kom och hämtade mig, tack. Så vi satt och pratade lite, dels om min kära vän som är så snäll. Och lite om pappa. Han har inte läst inlägget som jag skrev dagen då han fucka upp. Det är ganska grovt och inte så kul. Men det får han tåla. Man brukar alltid prata om att det är personen med alkoholproblem som måste kunna acceptera det och kunna säga att han/hon är en alkoholist. Det stämmer, men det är också vi, personer i omgivningen som ska klara av att erkänna att personen har problem. Så here we go. Min pappa är en alkoholist. Han har ett beroende som han kämpar med, och han klarar det ganska bra, förutom när han inte gör det. Och det är när mamma inte är hemma. Då är det oftast jag som får prata med honom, bli ljugen i ansiktet, fixa middag, ringa mamma och berätta de roliga nyheterna. Lillasyster pallar inte, hon gömmer sig, sticker iväg eller sätter sig på sitt rum och lyssnar på musik. Men vem kan klandra henne? Jag hade gärna tagit hennes roll. Bara stuckit iväg, sluppit iväg från ansvaret, åh vad jag hade velat det. Släppa allt. Bara sticka, flyga härifrån. Visst, mitt liv är väl inte så svårt. Men som snook säger "Se mitt stora problem är att mina problem
Är så pass små att dom knappt räknas som problem
Men dom gör lika ont för det så sjung med"
Det stämmer. Små men stora. Jag vill inte skämmas för min pappa, han är världens bästa. Men när skiten kommer så gör det så jävla ont ändå. Jag hatar att känna mig svag, men det är exakt det jag gör angående det här, Jag vet inte vad jag ska göra, säga eller tänka. Jag blir bara arg när jag borde stödja. Jag blir ledsen, utmattad. Skolan skiter sig. Och vem bryr sig egentligen? Jag använder den här bloggen mest för min egen skull. För att kunna ventilera ut mina känslor, när jag inte kan prata med någon om det. Jag vill inte ha några pitywords från någon idiot som säger "åh gumman, jag vet hur det känns, min farmor hade alkoholproblem". Prova med er farsa. Annorlunda. Annorlunda som fan. Sluta tycka synd om mig, för det är inte synd om mig. Jag är en vanlig brud med lite andra problem. Jag är Märta, jag är för det mesta stolt över den jag är. Jag är inte perfekt, jag är inte snyggast, inte roligast. Jag var ett mobboffer som barn. Jag är blond, livlig och mig själv. Jag har kass humor och jag trivs med det. Jag har underbara vänner, och en underbar familj som jag älskar, även om jag är dålig på att visa det. Och tack till er som orkar läsa min gröna blogg med egobilder, tack för att ni står ut.
LoveM
